Recension – Call of Duty: Black ops

Att recensera senaste delen i Call of Duty-serien (CoD) är lite som att recensera senaste FIFA eller NHL-spelet, nästan alla vet redan vad det handlar om och frågan är huvudsakligen hur konceptet vidareutvecklats jämfört med förra årets version. Jag kan egentligen inte se något fel med att man repeterar konceptet varje år. Med tanke på hur framgångsrikt CoD varit historiskt (fjorårets Modern Warfare 2 hade över 25 miljoner spelare fyra månader efter släpp) är det uppenbart att serien har träffat rätt, och som det heter – varför ändra ett vinnande koncept? Exakt den frågan ämnar jag besvara i min recension.

Precis som tidigare instanser av CoD så innehåller Black ops en kort singleplayer-kampanj, en gedigen multiplayer-del med flertalet spellägen och slutligen en liten bonus i form av ett lite mindre seriöst co-op läge där man slåss mot zombies. Jämför man med Modern Warfare 2 (MW2) så är kampanjläget i stort sett likvärdigt – en story, som i Black ops kretsar kring det kalla kriget, tar spelaren igenom ett antal olika miljöer och situationer där man får prova spelets olika vapen. Jag fann själva berättelsen ganska underhållande – på ett 80-tals-action-film-med-Chuck-Norris-sätt – men precis som med MW2 tycker jag inte singleplayer-delen i sig är omfattande nog för ett fullprisspel. Den enda substantiella nyheten är introduktionen av en 3D-kapabel spelmotor, vilket ryktet säger är riktigt häftigt, men som många inte kan ta del av idag. Det finns en tydlig förbättringsmån här för framtida spel i serien, och då ser jag huvudsakligen till längden och öppenheten i kampanjen. Treyarch visar med besked att de behärskar dramatiken rent tekniskt, och de är skickliga på att skapa häftiga miljöer, men stundtals känns det som att spelet vill bestämma över vart enda skott jag avfyrar. Det är uppenbart att man inte försöker ligga i framkant här, och kampanjen känns just nu mest som ett öppningsband till spelets huvudnummer, online multiplayer.

Multiplayerläget är som sig brukar i CoD, väldigt bra

Om kampanjens känns kort är multiplayer-delens största synd snarare att den är så omfattande och dessutom har ett upplåsningssystem som gör att det kan ta ganska lång tid innan man har tillgång till alla alternativ. Detta var något som jag inte uppskattade i MW2 – tidsbegränsad spelare som jag är – men i Black ops gör man det lite smidigare genom att jag själv får välja i vilken ordning mycket av vapen och utrustningsalternativen blir tillgängliga. Införandet av CoD-poäng, den valuta som man betalar upplåsningarna med, uppskattas och har även gett upphov till ett par nya spellägen, ”wager matches”, där man kan spela på sin egen framgång i ett par ganska roliga matchvarianter. I övrigt känns i princip allt igen från MW2. Man har bytt lite vapen/utrustning/perks, skapat nya banor, men det känns väldigt bekant, med vilket jag menar att det är väldigt bra. Egentligen gillar jag Battlefield: Bad Company 2 (BC2) lite bättre, men striderna där kan ta väldigt lång tid och det är också betydligt mer tidskrävande att låsa upp sin favoritutrustning. Jämfört med Halo: Reach, den andra stora multiplayer-titeln i höst, står sig Black ops bra. Reach har också korta, snabba matcher, men saknar hela dynamiken med upplåsbar utrustning och specialiseringar. Även om jag har en varm relation till Halo-spelen måste jag erkänna att jag har roligare i CoDs multiplayer. Black ops ger möjlighet att spela online med delad skärm, så trots alla likheter är det inte fullständig Status Quo. Det finns även ett träningsläge, där man slåss mot AI-bottar, för de som inte provat multiplayer förr och som vill introducera sig till spelet innan man kastar sig ut i de riktiga matcherna. Jag tycker båda dessa nyheterna är riktigt bra, jag hade definitivt haft nytta av träningsläget när jag plockade upp mitt första CoD-spel och då vi bara har en TV hemma är möjlighet till delad skärm alltid uppskattat. Black ops höjer ribban för vad jag förväntar mig i en fullfjädrad shooter och har på kort tid blivit mitt mest nyttjade online-spel.

Att man i Black ops ersatt MW2s Spec ops-läge med Zombies har varit omdiskuterat. Jag tycker nog att bytet är acceptabelt då det adderar ytterligare co-op material. Tonen är lite komisk och i ett av lägena ikläder spelarna sig rollerna som JFK, Nixon, Fidel Castro och Secretary McNamara med målet att överleva en zombiestorming av Pentagon. Lite småkul var det, kanske något man kan ta fram när man bara vill röja lite en trött kväll.

Fyra osannolika protagonister i ett osannolikt spelläge

Summerat tycker jag Call of Duty: Black ops erbjuder väldigt mycket om man som jag gillar att spela både kampanjen och multiplayer. Bara faktumet att det innehåller nya kartor gör att jag är gladeligen låter det ersätta MW2, som nu känns ganska uttjatat. Treyarch uppdaterar CoD lagom för att jag ska tycka det rättfärdigar priset, men samtidigt missar de en gyllene chans att locka in de som inte spelar online. Den nästan formulaiska implementationen av CoDs multiplayer-del bör kanske inte ändras av samma skäl som man inte ändrar reglerna i fotboll från år till år, men sedan Halo: Combat Evolved släpptes för nästan 10 år sedan finns det ingen ursäkt att låta kampanjen vara en parantes i en fullfjädrad shooter. Så på frågan om varför man bör ändra ett vinnande koncept blir naturligtvis svaret: för att inte förlora mot alla med Vinnande Koncept Pro.