Det är lustigt hur förväntan kan påverka våra upplevelser. Ibland är det den totala överraskningen som gör ett tillfälle till något speciellt, ibland när det precis är som man föreställt sig. Mitt mest minnesvärda spelögonblick var till det yttre knappt märkbart. En enkel fras i ett scriptat segment.
”Rebels don’t leave plasma burns”
Det är med dessa orden som berättelsen om konflikten mellan rymdvarelserna Covenant och människan rullar igång på allvar, en berättelse som kommer att sträcka sig över 6 spel som måste tillhöra en av de mest välkända spelserierna någonsin, Bungies Halo-epos. Jag tror att det var just att jag visste vad som komma skulle som gjorde att orden hade sådan tyngd. När väl orden var sagda fanns det ingen återvändo. Kriget skulle bryta ut, Reach skulle falla, Flood skulle släppas loss och både människornas och Covenants existens för alltid förändras. Många har kritiserat Halo: Reach för att det inte har tillräckligt minnesvärda karaktärer, men jag tycker inte detta är en direkt brist. Spelet handlar i min mening inte om en enskild person eller grupp, det är en dokumentär berättelse om en historisk händelse, Reachs fall. Och jag kommer att minnas Reach.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Det är fantastiskt hur väldigt lite kan göra så väldigt mycket. Känner igen det där med att en liten fras kan påverka hur mycket som helst när det gäller känsla i spel. Det har ju hänt båda en och annan gång, flera gånger bara i år… så det är ju en viktig del att leverera även på den fronten, i vissa spel.
Mitt starkaste minne är från Red Dead Redemption när jag skulle ut och jaga rätt på pumor. Hittar en puma och får sån panik när den attackerar och jag fumlar rejält med min pickadoll och skjuter min egen häst i huvudet innan puman gör slarvsylta av mig. Ren och skär panik!
Lunandrez: Jag tenderar nog att charmas snarare av de små gesterna än de stora fyrverkerierna, vilket gör att jag föredrar vissa typer av berättarstilar. Detta är något som ändrats med tiden, förr älskade jag de där bombastiska over-the-top scenerna i filmer som t.ex. True Lies eller wall-to-wall action som i slutskedet av Halo: Combat Evolved, men nuförtiden blir jag lite matt av sånt.
Karl: haha, jag kan nästan se det framför mig. Den typen av komiska situationer är jag väldigt svag för. För att dra iväg på en tangent här så innehåller t.ex. The Big Lebowski flertalet sådana, som t.ex. när The Dude tappar sin cigg i bilen, en liten slumpmässig händelse som leder till absurda resultat.
Minns den där repliken så väl. Den har en sådan kraftig laddning, precis som du säger, och lyckas bättre än så mycket annat i spelet att fånga känsla av stundande undergång. Även jag gillar de små detaljerna, och detta är verkligen en väl utförd sådan.
NuYu: Man har ju ett antal spelade timmar i nacken där man mycket noggrant blivit varse vad som orsakar plasmaskador.