Spelens påverkan på barn – en förälders klagan

Efter en lång paus kommer det nu äntligen något. Jag vill tacka Niklas Storm för att han gav mig en virtuell kick i rumpan så att jag tog mig samma och updaterade. Ni som hoppades på den första texten om spelmekanik och narrativ får dock ge er till tåls lite till, den blev alldeles för lång i sin första version och jag behöver omarbeta den lite först.

Som förälder ställs man inför den smått omöjliga uppgiften att gissa vad som kan vara skadligt för barnen. Omöjligt i och med att många av de fenomen som vi ställs inför idag inte hunnit existera så länge att man med säkerhet kan uttala sig om dess påverkan, varken på vuxna eller barn. Är det nyttigt eller skadligt med TV? Blir man våldsam av tv-spel? Blir man mer eller mindre socialt kompetent av att träffa kompisar på internet? Jag har inga svar på dessa frågor, men det är något jag tänker på varje dag. Som förälder till en 4-åring som provat på alla dessa saker har jag gjort vissa iakttagelser som jag tänkte dela med mig av.

TV-spel och våld

Små barn ägnar nästan all sin tid åt att härma det som finns runt omkring, vilket sedan omsätts i lek och samtal. När jag och sonen ägnat lite tid åt att spela New Super Mario klädde han ut sig till Mario under flera veckors tid, jagade Gombas i sovrummet och kastade isbollar på folk han inte gillade. Även om jag själv inte anser våldet i Mariospelen vara speciellt ”farligt” är det uppenbart att det snabbt etablerar sig som en lösningsmetod på problem. Är någon dum så skjuter man dem. Det blev också uppenbart att själva konflikten mellan Mario och Bowser inte alls var enkel att förstå, kanske delvis för att den är så onaturlig. Varför vill Bowser röva bort Peach? Vad händer med Bowser när Mario vunnit? Dör han?

Om allt man har är en hammare...

När sedan liknande berättelser återskapas gång på gång i LEGO, på papper och i leken med kompisarna börjar jag undra hur man gör för att bilden av våld som en acceptabel metod inte ska förbli oemotsagd. Våld, likt sex, är en företeelse som ligger djupt rotad i människans psyke. Stressa en människa och hon tar lätt till våld, detta är inte något vi behöver tränas till. Samtidigt är det just konflikten som gör många spel spännande. Vilket för oss till nästa punkt på min lista.

Sammarbete eller tävling?

I mycket litteratur om barn får man rådet att barnen först behöver lära sig leka med varandra innan de lär sig tävla mot varandra. Utan några direkt vetenskapliga studier bakom mig kan jag ratificera detta; många små barn klarar inte av att tävla. Ett av favoritspelen hemma är Mario Kart. Detta spelas inte bara av familjen utan även gärna av gäster – vuxna som små – men leder inte allt för sällan till ilska och ledsamheter. Mycket bättre fungerar det i spel där man hjälps åt, eller där man helt enkelt bara kan leka runt och inte behöver fundera på om man lyckas eller inte. Barn är inte naturligt bra på att samarbeta och de konflikter som skapas via spelen ter sig för mig huvudsakligen destruktiva, i alla fall för 4-5 åringar. Jag vill att spelen ska ge möjlighet att träna på positiva egenskaper, så som samarbetsförmåga och kommunikation. Dessvärre är det sällan så. Och värst av allt gäller det genusrelaterade saker.

Genusperspektivet

Det finns få andra medier som är så värdekonservativa som TV-spel. Även om många spel i sig inte är speciellt sexistiska, talar den sammantagna bilden ett tydligt språk; hjältarna är män, kvinnorna är bifigurer eller offer. Detta är tråkigt nog ännu mer uttalat i de spel som riktar sig till barn. Mario, Link, Banjo, Donkey Kong… listan på manliga huvudpersoner är lång mycket mycket lång. Detta är något jag besväras ganska mycket av. Min son har redan vid ett tillfälle sagt att tjejer inte kan vara superhjältar. Ingen har någonsin sagt detta till honom, men han har heller aldrig sett några exempel som motbevisar det. Jag vill verkligen inte att spelen ska cementera den syn på manligt och kvinnligt som man finner hos Disney eller Nintendo, men vad finns det för alternativ? Det dröjer ett par år innan min dotter börjar bli mogen för att spela, men frågan är om något hinner ändra sig tills dess.

Jo några tjejer finns det med, men de försvinner i mängden.

Avslutningsvis vill jag skicka en uppmaning till alla ni gamerföräldrar där ute, låt inte debatten om tv-spel och våld stranda i skolskjutningarna i USA. Jag vet ingen som tror att en i grund och botten normal person skulle begå sådana handlingar efter att ha spelat lite CoD, så låt oss istället prata om det som faktiskt är viktigt just nu. Hur ska den generationen som växer upp med TV-spel, och kanske i viss mån låter dem ersätta både film och böcker, få en sund bild av verkligheten? Den frågan är i alla fall jag intresserad av.

Dela med dig
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
Det här inlägget postades i Micke och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Spelens påverkan på barn – en förälders klagan

  1. Isidor skriver:

    Det där var en sällsynt intressant text.

    Jag sitter i samma sits, även om mina barn inte hunnit spela särskilt mycket spel. De sitter ändå i samma sits, och sätter mig i samma sits angående våld som lösning, bland annat.

    Tack!

    • Micke skriver:

      Hej, kul att du tittar förbi!

      Det känns lite som att budskapet är detsamma, vilken mediagenre man än väljer, så nog är vi alla i samma båt.

  2. NuYu skriver:

    Mycket intressant läsning och frågeställningar. På rak hand finner jag det väldigt svårt att hitta spel som både är bra sett ur genusperspektiv, samarbetsläge och våldsinslag. Animal Crossing kanske, men det beror på hur du väljer att se på de något stereotypiska karaktärerna, även om det förstås inte spelar roll om huvudpersonen är av manligt eller kvinnligt kön.

    • Micke skriver:

      Nej det är verkligen inte lätt. Om man tittar på övrig media så är det först nu som det börjar komma barnböcker med ett modernare genusperspektiv (jag tänker t.ex. på Rakel-böckerna) så det kan nog dröja ett tag till innan samma förändring kommer till spelvärlden. Har inte spelat något Animal Crossing spel, så jag vet inte hur de står sig på t.ex. Bechdeltestet (http://bechdeltest.com/).

      • NuYu skriver:

        Det klarar spelet enkelt. De gånger du stöter på några som samtalar och är kvinnor, typ en bläckfisk och en anka, pratar de kanske om kläder, eller vad de äter, eller om de fångat något fisk. Typ. Inga män i konversationerna – här finns endast kärlek genom vänskap – men annat sådant som kan anses stereotypiskt kvinnligt.

  3. Oskar Källner skriver:

    Mycket välskriven och intressant läsning.

    Vår flicka är ju en så länge bara knappt året. Så det lär inte bli aktuellt med dataspel för henne på länge. Faktum är, att gamer som jag är, så ska jag försöka hålla henne borta från all typ av digital underhållning så länge som det bara går.

    Inte för att jag tror att spel är destruktivt på något sätt. Tvärt om. Men jag tror att det är ännu bättre att stoja med andra barn på lekplatsen, att gå på promenad i skogen, att bygga koja under en filt, att rita, måla, titta i bilderböcker och läsa sagor.

    Den digitala eran kommer antagligen att anlända mycket tidigare i hennes liv än vad den gjorde i mitt. Men det finns ingen orsak att introducera henne till det innan allt det andra är gjort, med råge.

    • Micke skriver:

      Framförallt, utomhuslek har en mycket mycket större inverkan på hur trötta de är på kvällen och hur de sover på natten. 😉

      Hur ser du på brädspel förresten?

      • Oskar Källner skriver:

        Brädspel är mycket tydligare en hel familjeangelägenhet. När väl barnen blir stor nog ser jag fram emot att få sitta i soffan tillsammans med dem och spela t.ex. Monopol. (Uppfostra dem till små kapitalister redan från grunden! 😉 )

        För jag antar att det är den typ av brädspel du syftar på, eller?

  4. Elin (Ariez) skriver:

    Vackert skrivet! Jag är inte avundsjuk på alla med små barn som dagligen ställs inför dessa frågor. På ett sätt kan jag se det som en utmaning som säkert på sätt och vis är spännande att ta sig an, men om jag försöker tänka lite mer realistiskt kan jag tänka mig att det är rent utsagt skitjobbigt 🙂

  5. Holmberg skriver:

    Intressat läsning. Känns mycket riktigt angeläget och som förälder till en snart 1-åring och bonuspappa till en 12-åring så ställs man inför dom här funderingarna dagenligen.

    Vad gäller bonusbarnet så har vi inte så mycket att säga till om då hans biologiska far låter honom se och spela allt tänkbart. Så istället för att streta emot hemma så försöker vi vara med o spela och snacka lite under tiden om hur galet en del saker är i spelen.

    Vad gäller dottern få man väl se var man står när det börjar bli aktuellt men jag tror som Källner här ovan att det är bra om man får en rejäl grund i aktiviteter där man använder alla sina sinnen och sin kropp mer.

    Sen tror jag inte att våldet i spelen är det stora problemet utan mer det som du tar upp ang alla andra värderingar som inte är lika tydliga men ändå skapar en omedveten uppfattning om hur världen är. Som det där med att det inte finns kvinnliga hjältar osv.

    Antar att det här är ett ämne som vi kommer fundera på tills dess att barnen flyttar ut, för som bekant finns det ju sällan något färdigt recept för uppfostran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *