Gruppens uppgång och fall… och uppgång

I ett tidigare liv (innan jag blev pappa) arbetade jag med organisationsutveckling och lärde mig under denna period en hel del om gruppdynamik. Ibland får jag användning av detta när jag undervisar på högskolan eller i projektarbete, men just nu är det faktiskt mitt spelintresse som ger mig flest möjligheter att leka gruppterapeut. Social gaming, och i detta fallet syftar jag på multiplayer-spel där man går samman i grupper så som klaner eller guild, är på många sätt en utmärkt labbmiljö för att studera gruppens beteende under stress, framför allt då den begränsade kommunikationen (mer om detta senare) verkar förstärka de typiska effekterna och reaktionerna.

FIRO-cykeln är en modell som beskriver hur en grupp utvecklas från det att den formas tills att den antingen splittras eller svetsas samman till en väl fungerande enhet

En modell som ofta används för att beskriva livscykeln hos en nyformad grupp är Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO), som nämner tre faser tillhöra, kontroll och sammhörighet. Under tillhörafasen är gruppen ny, alla är glada och konflikter är ganska ovanliga, då alla anstränger sig lite extra. Man kallar ibland detta för ”smekmånadsfasen”. Förr eller senare börjar dock tålamodet tryta och (o)vanor eller säregenskaper ter sig irriterande snarare än förtjusande. Nu börjar också de roller som antogs under tillhöra-fasen ifrågasättas och gruppens normer och värderingar diskuteras mycket (”Jaså, får hon följa med på raiden i kväll? Jag som trodde vi bara tog dem som hade gearscore över 350”). Detta kallas för kontroll-fasen och är lite av ett bära-eller-brista-test för gruppen. Antingen lyckas man reda ut vad gruppen egentligen tycker är viktigt och vem som har vilken position i den sociala hierarkin, eller så splittras man. I den här fasen har de yttre omständigheterna stor betydelse. Om gruppen känner att det finns ett betydande yttre hot (som t.ex. arbetslöshet) ökar incitamentet att finna lösningar och detta ökar gruppens överlevnadschanser. Om man tar sig igenom kontrollfasen hamnar man i samhörighetsfasen, vilket karaktäriserats av en känsla av harmoni, fokus på uppgiften och stark gruppidentitet. Man säger ibland att gruppen är sammansvetsad.

Under årets första månader har jag i mån av tid spelat World of Warcraft i ett ganska nyformat guild och övergångarna mellan faserna har varit väldigt tydliga. Fram tills nyligen har alla varit förlåtande mot misstag, låtit andra få sällsynta drops från raidbossar och skämtat bort fall av otur. Men under den senaste veckan har tonen ändrats och övergången till kontrollfasen är väldigt tydlig. Minst en person har valt att lämna guildet då de känner att de inte kommer överens med de andra och vissa tidigare mycket synliga medlemmar har tagit steg tillbaka för att de känner sig kritiserade. Smekmånaden är över.

I kontrollfasen inser man plötsligt att man inte var så överens som man trodde.

Hur tråkigt det än är med denna tydliga försämring av det sociala klimatet i gruppen så säger min erfarenhet (i detta fallet styrkt av FIRO-modellen) att dessa konflikterna är oundvikliga. En så pass stor grupp (skulle tro att vi är närmare 30 personer) kan inte formas utan noggrann prövning av individernas värderingar, något som är extra svårt då mycket av kommunikationen sker utan öga-mot-öga kontakt. Som människor är vi exceptionellt bra på att läsa subtila signaler i en persons hållning, ansiktsuttryck eller röstläge för att få extra information om den andra personens känsloläge. När vi berövas denna information blir ofta effekten att vi ”fyller på” med en tolkning som förstärker våra förutfattade meningar. Under tillhörafasen, då man tror att alla är snälla och bra, leder detta till att man kan ha överseende med vissa saker som annars skulle stört en men under kontrollfasen, när man är irriterad och sur på alla, blir det lätt så att man tolkar in mer negativa åsikter än vad som egentligen uttrycks. Gruppens ledarskap kan göra det lättare genom att vara extra tydliga och konsekventa med regler och information och ett mer auktoritativt ledarskap ses ofta som en metod att skapa en ”yttre fiende” som kan facilitera övergången till samhörighetsfasen. Problemet är att i en grupp av vänner är sådant ledarskap väldigt svårt.

Vad kan man göra då? Dessvärre säger oss vår nuvarande teori mer om hur man saboterar för en grupp än om hur man garanterar att den blir en sammansvetsad enhet. Det jag ska försöka mig på här är därför att göra lite rekommendationer på vad man ska undvika:

  1. Bråka inte i text-chat, försök att använda voice och allra helst video för att reda ut saker. Jag har själv gjort misstaget flera gånger och trott att personer varit elaka eller rallierande efter att ha läst deras inlägg i text-chatt, bara för att få en totalt annan tolkning när jag pratade med dem över Skype för första gången.
  2. Väx långsamt. Varje gång gruppen ändrar sammansättning riskerar man att kastas tillbaka till en tidigare fas. En större ändring ökar denna risken, varför det är väldigt svårt att nå samhörighetsfasen om det hela tiden tillströmmar nya medlemmar. Hur väl de nya än verkar passa in så måste man vara medveten om att detta är en ”smekmånadstolkning” och man kan inte egentligen säga hur gruppen kommer att påverkas förrän den hamnat under press.
  3. Ta er an kontrollfasen med vetskapen om att den är oundviklig och att den kommer att passera. Det finns en risk att man annars blir demoraliserad av gruffandet och att personer kanske väljer att lämna gruppen.
  4. Aktivt ledarskap. Även om man inte kan vara auktoritativ mot sina vänner kan man som klan/guild-ledare hjälpa sin grupp på traven genom att hålla igång verksamheten, då mer interaktion mellan medlemmarna snabbar på processen. Om gruppens ledare blir så överrumplade av att den tidigare så gemytliga gruppen plötsligt börjar bråka att de blir passiva kommer detta sannolikt att sänka moralen hos de som är osäkra på gruppens framtid.

Detta är inte direkt en text som jag räknade med att skriva, så jag tar gärna kommentarer på om det är saker jag bör skriva mer eller mindre om.

 

Dela med dig
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
Det här inlägget postades i Micke och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Gruppens uppgång och fall… och uppgång

  1. André Lundahl skriver:

    Väldigt intressant läsning, känner igen mig i mycket av det från min tid då jag också spelade World of Warcraft (nu lite mer än två år sedan). Så skriv absolut gärna mer om det här eller liknande grejer, tycker själv det är intressant läsning även om man kanske är medveten om en del (bl.a. tack vare erfarenhet av samma spel) sedan innan.

    • Micke skriver:

      Ja det är knappast någon rocket science, men trots allt ser jag ständigt guilds som fallerar pga konflikter inte förutses och förebyggs.

  2. Oskar Källner skriver:

    Kul att du är tillbaka i etern! 🙂

    Ja gruppdynamik är verkligen en intressant gren av psykologin. Har själv sett detta ske så många gånger, om och om igen, i olika sammanhang. Det är verkligen fascinerande att vi människor är stöpta i denna mall.

    Jag har en känsla av att även om alla i en grupp är medvetna om denna process, låt oss säga en grupp psykologer, så ligger den ändå där i bakgrunden. Det finns liksom inget sätt att komma runt. Det enda man kan göra är att lära sig hantera det.

    Gärna mer artiklar om psykologi och Wow. Alltid roligt. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *