Livet som spel

De senaste dagarna har jag sett flera referenser till begreppet spelifiering (eng. gamification), dvs att tillföra spelliknande inslag till vardagliga aktiviteter, såsom arbete eller studier. Jag tycker detta är en väldigt intressant tanke, speciellt då jag dagligen kämpar med att motivera min 4-åring till sådant som att klä på sig själv eller tvätta händerna ordentligt efter ett toalettbesök. Att hitta något att ersätta tidigare generationers auktoritära uppfostringsmetoder med är en ständig utmaning, men jag börjar tro att mitt spelintresse kan vara en viktig källa till inspiration.

Gamification är stort nog att ha egna konferenser

Tekniker för att få människor att göra tråkiga och repetitiva uppgifter används idag flitigt i speldesign. World of Warcraft anklagas ofta för att vara alldeles för bra på detta, något jag kan delvis hålla med om då jag sett personer i min närhet bli beroende. Hur ett sådant beroende skapas kan till exempel förklaras genom teorier som utvecklades under 1900-talets av bl.a. B.F Skinner, som givit namn åt den så kallade Skinnerboxen. Det förefaller troligt att samma tekniker som kan användas för att få en datorspelare att ägna timmar av tråkigt spelande (”grinding”) åt att samla fiktiva resurser för att i slutändan erhålla en fiktiv belöning, kan användas för att få en person att städa sitt rum, borsta sina tänder eller träna på att läsa.

B.F. Skinner forskade på mänskligt beteende och kan nästan sägas vara chefsdesigner för både World of Warcraft och Farmville

Specifikt tänker jag på följande vanliga element ur speldesign:

  • frekventa och tydliga (om än immateriella) belöningar,
  • anpassad men stegrande svårighetsgrad och
  • narrativ.

Varje gång jag gör något i WoW, hur meningslöst det än verkar, får jag något som kvitto på att jag gjort det och som kan bidra till att nå något av mina mål. Det kan vara erfarenhetspoäng, pengar eller andra spelresurser. Motståndet är också alltid väldigt välanpassat för min nuvarande nivå, vilket gör att jag anstränger mig precis så mycket att en vinst känns tillfredsställande, men inte ouppnåelig. Slutligen finns det en berättelse som kontextualiserar även till synes meningslösa moment (”döda X zombies för att rädda staden”).

Ett ständigt problem hos oss är att komma iväg till dagis. Bara att få sonen att släppa LEGOt, komma ut i hallen och ta på sig kläderna kräver ofta 30 minuter av tjat/påminnelser/vädjanden och inte allt för sällan mynnar det ut i att jag får mer eller mindre släpa ut honom och klä på honom själv. Jag leker nu med tanken att skapa ett klassiskt WoW-quest för själva påklädningen. Det handlar nu inte längre om att klä på sig för att ta sig till dagis, utan att Spindelmannen (den senaste idolen) har ringt och behöver hjälp. Superhjältedräkten är utlagd i hallen och om han får på sig den innan klockan ringer (15 minuters timer) har han hunnit undsätta Spindelmannen och får en belöning i form av 5 kronor att lägga i sin LEGO-kassa. På en månad kommer han således tjäna ihop till en LEGO-box av den typen vi brukar köpa nu. Faller detta väl ut blir det nog en dungeon för kvällsrutinen på toaletten och en 25-manna raid för rumsstädningen också.

"Jag vill att du går till Hallen och tar på dig 5 Ytterkläder"

Här är några tips på var ni kan läsa mer om gamification:

Dela med dig
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
Det här inlägget postades i Micke och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Livet som spel

  1. Nu blir jag lite rabiat.
    Det där är något jag ser hos somliga vuxna omkring mig, och deras barn. Visst är det smidigt att låtsas ta tiden på ett litet barn som ska dra på sig overallen, och visst kan de få det att gå fortare om man gör sådana saker till ”roliga tävlingar”, men det får en oväntat, ur mitt perspektiv oönskad, bieffekt.

    Så skapas nämligen en ”Vinnarskalle”. De här barnen ser plötsligt tävlingar i allt. Om med tävlingar följer i allmänhet en vinnare och ett antal förlorare. I allmänhet är det Vinnarskallen som proklamerar sig själv vinnare och alla andra förlorare, och det där är inte trevligt. Det skapas en hets att vinna alla tävlingar, och allt livet är ju plötsligt en tävling. Och jag tycker inte om det.

    Och ja, jag vet att jag är lite ensam i det här, för stora delar av samhället tycker det är något fint att vara en Tävlingsmänniska och Vinnarskalle. Det gör inte jag.

    Däremot tycket jag dina associationer är intressanta i detta.

    • Micke skriver:

      Jag håller med om att det är tvivelaktigt att odla tävlingsinstinkt i små barn, men jag tror inte min idé leder dit. I mitt exempel finns det ingen motståndare och klockan är där för att ge uppgiften mening (om det tar två timmar att ta på sig kläderna är det inte till någon direkt hjälp). Det framställs inte som en tävling. Hela upplägget handlar om att det inte går att förklara för en 4-åring varför det är viktigt att borsta tänderna, ta sig till dagis i tid eller äta grönsaker, dessa aktiviteter har helt enkelt sin ”pay-off” på alldeles för lång sikt. Min förhoppning är att göra de tråkiga uppgifterna till något som är
      1) lite spännande och
      2) omedelbart belönande
      istället för att tjata eller tvinga. Huruvida införandet av ett belöningssystem är mer destruktivt än de auktoritativa metoderna är därimot inte uppenbart. 🙂

  2. Nja, ett belöningssystem är bra. Det använder såklart jag också.

    Hm.
    Jag måste ha läst slarvigt inser jag nu.
    De jag tänker på gör det till just en tävling. Inte ett belöningssystem, utan en tävling. Tävlingen är mot klockan, eller mot den vuxne eller vad som helst, men verkligen utformad som en tävling, inte som en uppgift som kan utföras och resultera i belöning. Och de två är onekligen inte samma sak.

    Vi har ett motsvarande system här hemma för att gå på toaletten utan för mycket tjafs istället för att kissa på sig. Man får en stjärna i ett block. Stjärorna räknas, vilket leder till en omedelbar, om än ringa, belöning i att se att de blir fler. När tio stjärnor uppnåtts fås ett klistermärke att lägga till övriga. Sonen är väldigt stolt över sin nu ganska omfångsrika samling klistermärken på insidan av sängen.

    Det är dock inte en tävling utan tråkiga moment med belöningar.

  3. Scroll skriver:

    Detta var riktigt intressant och om du tänker göra detta på riktigt så vore det superkul om du kunde berätta hur det går och om det håller i längden. Jag har en treåring som jag kanske kan testa detta på, fast hon har ingen uppfattning om tid ännu.

    • Micke skriver:

      Jag kan nu rapportera att initialt gick det väldigt bra. Vi har i princip helt blivit av med problemen i hallen på morgonen, men så en dag tror jag han kände att han hade tillräckligt med LEGO för han sluta bry sig om belöningen, så vi har slutat med det hela igen. I stort fungerar det bättre än förut, men jag undrar om det kommer bestå.

  4. Tommy Håkansson skriver:

    När jag satt och läste tänkte jag att jag måste länka till Extra Credit, men såg sedan att du redan gjorde det i slutet. Det här tror jag kommer bli en stor del av utbildning av barn, men även andra områden som körskolor och jobb. Kanske till och med former av välgörenhet. Det rosa bandet känns ju redan lite som att visa upp en achievement.

    • Micke skriver:

      Escapist är en av mina favoritsajter! Men, åter till ämnet. Förutom belöningssystemen tror jag det finns saker att lära av multiplayer-spelen, gällande t.ex. hur man gör tävlingsmoment för avskräckande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *