Om fotboll och Bitgarden

I retrospekt borde jag kanske inte avbrutit min fotbollskarriär vid 11 års ålder. Nej, jag säger inte att jag har någon talang för bollsport som borde förvaltas, inte heller tänker jag på den ofördelaktiga skillnaden mellan lönerna för fotbollsspelare och doktorander. Under de senaste månaderna har jag kommit till insikt om att jag kanske dömt fotbollen på fel grunder och att jag med rätt förutsättningar kanske kan uppskatta även denna min barndoms största plåga. Lustigt nog hänger detta ihop med vad som kommer hända med bloggen och mitt framtida skrivande, men låt mig börja från början.

Jag växte upp i en liten landsbygdsort där alla – och jag menar alla – gick med i den lokala fotbollsklubben så fort man var gammal nog, det vill säga samma år som man fyllde 7 år. Under de fyra år som följde, innan jag hade mod nog att publikt erkänna att jag inte gillade att spela fotboll, lärde jag mig avsky allt som hade med sporten att göra. Jag ogillade träningarna, avskydde matcherna och hela företeelsen kändes mest som en obehaglig plikt.

Mina förutsättningar var kanske inte de bästa. Mina föräldrar spelade inte fotboll, min kondition var dålig eftersom jag var ett stillasittande barn som gillade inomhusaktiviteter, och jag hade inga kompisar i den egna åldersgruppen. Att spela fotboll var för mig att ständigt bli påmind om hur dålig jag var och till denna dag har jag svårt att vara positiv till något som har med sporten att göra. Under mitt vuxna liv har huvudsakligen praktiserat individuella sporter, så som stridskonst, styrketräning och yoga, hela tiden under antagandet att jag inte varit en lagspelare. Men sen började jag raida i World of Warcraft.

Omnitron Defence System, Blackwing Descents märkliga halvbackar?

Jag tog mig inte an raidandet på allvar förrän under WoWs senaste expansion, Cataclysm. Det hela faciliterades av att jag accepterades till ett verkligen föräldravänligt guild, där raidschemat var anpassat till en arbetande förälders tidsbegränsningar och där det var helt ok att avbryta en bossfight för att natta om barnen. Inför min första raid var jag extremt nervös för att jag skulle underprestera. Cataclysm hade fått ett rykte om sig att vara väldigt utmanande raidmässigt och det hela accentuerades av att flera i guildet var mycket duktiga spelare. Jag intalade mig själv att jag mest ville prova på raidandet innan barn och jobb skulle omöjliggöra för mig att hålla jämna steg med de andra. Utfallet blev något annat.

Nu 4 månader efter att vi för första gången trädde in i Blackwing Descent har raidandet blivit veckans viktigaste fritidsaktivitet. Jag har axlat rollen som andra-tank och vikarierande raid leader, och trots att jag fortfarande är nervös inför vissa fighter är misslyckandet inget som skrämmer mig. Jag har länge gillat samarbetsspel, men först nu har jag insett hur fullkomligt fantastiskt lagspel kan vara. Så varför blev detta så rätt när fotbollen blev så fel? Jag vill summera mina tankar i tre punkter.

A) Inställningen till misslyckanden. Raidande har på intet sätt visat sig lättare än att spela fotboll. Jag har vid detta laget förlorat räkningen på de tillfällen då något av mina misstag har gjort att ett bossförsök har misslyckats, men den acceptens som de andra spelarna visat för att de oerfarna behöver träna och att man ibland bara är trött och klantig, har desarmerat min prestationsångest. Så länge som man anstränger sig och lär av sina misstag, är det ingen som blir sur. Istället blir man uppmuntrad, påhejad och när man sedan väl gör något bra uppmärksammas detta ofelbart av alla. Detta ska jämföras med klimatet i knattelaget, där till och med tränarna fällde nedlåtande kommentarer till de barn som inte presterade bra nog.

B) Det sociala incitamentet. Även om man bortser från själva nöjet med raiden är behållningen av att umgås med mina guildvänner anledning nog att logga på, även de dagar då jag kanske är på kasst humör och inte sugen att göra försök på försök med någon av de bossar vi ännu inte klarat. För även om alla i gruppen är på bollen (kunde inte låta bli uttrycket) så fort striden börjar, snackas det frikostigt mellan försöken och munhuggandet är gemytligt och vänskapligt. Vänskap är något som var helt frånvarande under hela min fotbollskarriär.

C) Förutsättningar. Tänk om den 7-årige Micke hade haft lite bättre kondis, då hade fotbollsträningarna huvudsakligen handlat om att lära sig bollteknik och hur man spelar. Hur ska man kunna lära sig dribbla eller ta bollen från en motståndare, om man är för andfådd för att springa alls? I WoW släpps man inte in i en raid utan att ha en viss nivå av utrustning och ha spelat sig fram till den högsta karaktärsnivån, på detta sätt blir den kvarvarande utmaningen anpassad till raidens svårighet. Kanske strider det mot Sveriges värdering att ”alla ska få vara med”, men jag undrar om inte både jag och de andra i mitt knattelag hade besparats en del onödigt lidande om bara någon talat om för mig att det inte är lönt för mig att träna fotboll förrän jag kan springa från ena sidan av planen till den andra utan att falla ihop i en flämtande hög.

Största skillnaden mellan WoW och fotboll kanske är att man inte ofta skakar hand med motståndarna när matchen är över

Även om jag inte direkt haft något Eureka!-ögonblick känns det som att denna insikt först nu nått ett sådant djup att jag börjar se implikationerna på andra delar av mitt liv. Min son ska snart fylla 5 och det börjar dyka upp lappar i brevlådan om knattefotboll, simning, barngymnastik och annat. Kanske kan jag med stöd av vad jag lärt mig av raidandet och fotbollen ge honom bättre förutsättningar att hitta en givande fritidsaktivitet. Men det finns andra påföljder också. Dags att prata om bloggens framtid.

Det behöver inte nämnas att jag skrivit väldigt lite i år. Jag kan göra långa listor på vad som föranlett detta, men för att inte dra ut på det mycket längre så kommer här min sammanfattning i en mening: jag är en lagspelare. Hur roligt det än var i början när jag köpte domänen och började kladda lite så har jag successivt känt mig mindre och mindre som en del av det sociala kluster som drog in mig i det hela. Likt många andra organismer, tynar min kreativitet i ensamhet. Det är därför med stor glädje som jag har tackat ja till att börja skriva för Eurogamer.se, en websajt som jag besöker ofta då dess redaktion ligger nära mig i många värderingar. EG.se kommer ge mig mig ett fokus som jag kanske saknat här, utmana mig att skriva artiklar som jag kanske inte annars tagit mig an och kanske viktigast av allt, låta mig bli del av ett lag där jag kan hitta mitt eget sätt att bidra. Jag kommer inte sluta blogga här, men det kommer nog bli mer personligt och kanske lite oftare handla om annat än spel. Denna text är altså inte början på slutet för Bitgarden, utan slutet på början. Vi ses snart!

Dela med dig
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
Det här inlägget postades i Micke och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om fotboll och Bitgarden

  1. NuYu skriver:

    Det var länge sen jag läste något blogginlägg, här eller någon annanstans, och sen kommer du med det här inlägget, som jag verkligen gillar, men sen kan jag inte komma på något att säga. Förutom lycka till, då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *